Bonjour tristesse (1954), av Françoise Sagan

 

 

  Inte ofta läser jag böcker som gör mig arg. Det är en sällsam känsla och jag förvånas när den träffar. Där sitter jag, läser ett stycke fullständig fiktion, bara påhitt, och så börjar jag koka inombords! Hur är det möjligt? Jag förstår det inte till fullo, men det är en orsak till att verkligen älska boken. Alltså Boken, med stort B, inte den här boken, utan böcker i stort.

 

  Bonjour tristesse handlar om kortfattat om kärlek. De fem huvudfigurerna i Sagans roman knyts genom berättelsen samman till en redig relationshärva, där ingen förblir oberörd av den centrala konflikten mellan dottern Cécile och faderns nya förälskelse Anne. Men inte alla vet om varför. Och konsekvenserna blir inte som väntat.

 

  Romanen utgavs första gången 1954 och François Sagan var knappt 20 år vid tillfället. Språket är sirligt och sprött och inte så litet högtravande. Om det sedan beror mer på Sagan eller Lily Vallquist (som översatt boken till svenska) vet jag ej. Det känns intakt, känslan och tonen: Jag tänker mig en 17—18-årig Sagan använda dessa viktiga ord, dessa präktiga, långa meningsbyggnader, precis som ungdomar gärna gör (precis som jag gjorde) när de skriver om den viktiga kärleken och sina unika problem. Ingen som förstår. Allt är så vuxet när man inte riktigt själv är det.

 

  Språket och huvudpersonens agerande var orsaken till min ilska. Jag kom slutligen att uppskatta språket, just för att det gestaltar den där särskilda mentaliteten jag känner igen från mina senare tonårs texter: En oförtjänt självsäkerhet i orden; en ängslan som syns för att den gömts så noga.

 

  Däremot lärde jag mig aldrig att tycka om Cécile (huvudpersonen). Hennes tankegångar och handlingar gjorde mig rasande inombords! Jag kände kinderna hetta till när hon självupptaget resonerade sig fram till den ena dumheten efter den andra. Hela tiden väntade jag mig ett slutgiltigt erkännande av bristerna men det händer inte. När slutet abrupt kommer finns ingen plats för upprättelse, endast ånger. Alltid något.

 

  Jag var säker på att jag ogillade boken hela tiden medan jag läste den. Efteråt... Nu är jag inte så säker längre. Bonjour tristesse har otvivelaktigt kvaliteter. Den är skriven med en distinkt spetsighet, tror jag. Den lyckas fånga något om ungdomens skavande kunskap om vuxenlivet, upptäckten om förbjudna känslor som plötsligt betyder allt. Svartsjuka som den yttersta oförrätten, stolthetens självbevarelsedrift, individualitetens suveränitet.

 

  En bok som kan väcka ilska bör inte avfärdas så lätt.