Gone Girl

Kategori: Läst

Gone Girl (2012), av Gillian Flynn

 

 
  Gone Girl är en thriller om ett försvinnande, men framför allt är det en relationsroman, sedd genom både mannens och kvinnans ögon. Spänningen ligger främst i hur Gillian Flynn sakta bygger upp det gifta parets slutligen otäcka förhållande, där båda parterna har sin egen berättelse. Flynns roman har stannat med mig sedan sista sidan lästes ut. Jag har fortsatt tänka och fundera över handlingen och karaktärernas öde. Men romanen har även väckt tankar kring mina egna relationer, hur sanning kan vara delad i tu, och vad som håller två människor samman.
 
  I boken försvinner den underbara Amy (hustrun), i vad som verkar vara en våldsam kidnappning. Vi följer charmige Nick (mannen), som beskriver händelserna och sina egna tankar under utredningen, tiden efter försvinnandet. Dessa kapitel bryts av med dagboksinlägg skrivna av Amy, från deras allra första möte och förälskelse i januari 2005, till alldeles innan hon försvinner i juni 2012. Deras respektive beskrivningar av förhållandet går stick i stäv på helt fel vis. Hela tiden växer misstankar, oro och avsky hos mig och jag inser snart att Gone Girl fullkomligt omslutit mig. Jag känner dessa karaktärer; de existerar i samma liv jag lever.
 
  Det är Flynns förmåga att ge både hustrun och mannen sin tydligt egna röst—samtidigt som hon slänger in precis rätt mängd språklig liksidighet—som gör att jag tror på boken. Några gemensamma internskämt, ordval som den ene plockat upp efter den andre eller en händelse under förhållandet som i grunden berättas likadant av paret, och skiljer sig bara i perspektiv. Men det råder ingen tvekan om att både Amy och Nick är sin egen person, med sin egen bakgrund och uppväxt. Här finns en trovärdig, om än fantastisk, relation att nysta i. Lägg till att boken är skriven som ett spännande, psykologiskt pussel, varje nytt kapitel en oumbärlig bit, och du kanske förstår varför jag inte kan sluta tänka på Gone Girl.
 
  Det är synd, att jag såg filmen innan jag läste boken. Filmen Gone Girl, regisserad av David Fincher, är fenomenalt effektiv och njutbar som thriller (desutom en av de bättre överföringarna från bok till film jag någonsin upplevt). Men ... jag önskar att jag inte alls vetat hur handlingen skulle spelas ut. Boken gör ett ruskigt bra jobb med att bygga en otäck stämning, nervsträngarna tillåts aldrig slakna, och medan jag läser boken kan jag riktigt känna hur olidligt spännande det skulle ha varit om jag inte valt filmen först. Som med så mycket annat: Boken först, sedan filmen.
 
  Notering: Om du inte har minsta intention att läsa boken (för att du inte läser böcker, men vad gör du då här, läsandes en bokblogg?) ska du dock absolut se filmen. Den var för mig en av de bästa filmerna jag såg 2014.
 
  Oscar Wilde ska ha sagt, att en bok endast är läsvärd om den är värd att läsa flera gånger. Det lilla citatet ställer jag mig bakom och efter att ha läst Gone Girl var det just den i den tanken jag fann mig: Jag skulle kunna läsa om den, nu med en gång. Flynns roman är rakt igenom lyckad, jag är helt övertygad om författarinnans och bokens briljans. Gone Girl är en thriller och ett pussel, men den är också en roman som låter läsaren ställa sig själv oväntade frågor om skuld, sanning och kärlek.
 
  Och det är för mig vad som skiljer en bra bok från en extraordinära bok.
 

 
Läser nu: Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström

Bonjour tristesse

Kategori: Läst

Bonjour tristesse (1954), av Françoise Sagan
 
 

 
  Inte ofta läser jag böcker som gör mig arg. Det är en sällsam känsla och jag förvånas när den träffar. Där sitter jag, läser ett stycke fullständig fiktion, bara påhitt, och så börjar jag koka inombords! Hur är det möjligt? Jag förstår det inte till fullo, men det är en orsak till att verkligen älska boken. Alltså Boken, med stort B, inte den här boken, utan böcker i stort.
 
  Bonjour tristesse handlar om kortfattat om kärlek. De fem huvudfigurerna i Sagans roman knyts genom berättelsen samman till en redig relationshärva, där ingen förblir oberörd av den centrala konflikten mellan dottern Cécile och faderns nya förälskelse Anne. Men inte alla vet om varför. Och konsekvenserna blir inte som väntat.
 
  Romanen utgavs första gången 1954 och François Sagan var knappt 20 år vid tillfället. Språket är sirligt och sprött och inte så litet högtravande. Om det sedan beror mer på Sagan eller Lily Vallquist (som översatt boken till svenska) vet jag ej. Det känns intakt, känslan och tonen: Jag tänker mig en 17—18-årig Sagan använda dessa viktiga ord, dessa präktiga, långa meningsbyggnader, precis som ungdomar gärna gör (precis som jag gjorde) när de skriver om den viktiga kärleken och sina unika problem. Ingen som förstår. Allt är så vuxet när man inte riktigt själv är det.
 
  Språket och huvudpersonens agerande var orsaken till min ilska. Jag kom slutligen att uppskatta språket, just för att det gestaltar den där särskilda mentaliteten jag känner igen från mina senare tonårs texter: En oförtjänt självsäkerhet i orden; en ängslan som syns för att den gömts så noga.
 
  Däremot lärde jag mig aldrig att tycka om Cécile (huvudpersonen). Hennes tankegångar och handlingar gjorde mig rasande inombords! Jag kände kinderna hetta till när hon självupptaget resonerade sig fram till den ena dumheten efter den andra. Hela tiden väntade jag mig ett slutgiltigt erkännande av bristerna men det händer inte. När slutet abrupt kommer finns ingen plats för upprättelse, endast ånger. Alltid något.
 
  Jag var säker på att jag ogillade boken hela tiden medan jag läste den. Efteråt... Nu är jag inte så säker längre. Bonjour tristesse har otvivelaktigt kvaliteter. Den är skriven med en distinkt spetsighet, tror jag. Den lyckas fånga något om ungdomens skavande kunskap om vuxenlivet, upptäckten om förbjudna känslor som plötsligt betyder allt. Svartsjuka som den yttersta oförrätten, stolthetens självbevarelsedrift, individualitetens suveränitet.
 
  En bok som kan väcka ilska bör inte avfärdas så lätt.