Jag ogillar verkligen självhjälpsböcker. Eller snarare: Jag ogillar idén kring dem (jag har ju inte läst en enda). Något kring hela konceptet rimmar riktigt illa. Men vad?

 

  Jag tror det har något att göra med tanken på att en individ ska finna lösningar på sina problem i en masstryckt bok (som förstås måste vara väldigt generell för att kunna ha en marknad). Eller är det kanske för att de flesta av dessa böcker skrivs av självutnämnda levnadsexperter, som tror sig funnit problemen i alla människors liv, för att de fann sina egna? Kanske är det den obligatoriska You-can-do-it-peppen som ligger som en oljig hinna runt alla dessa böcker.

 

  Då och då släpps en självhjälpshandbok för pessimister, någon som vill vara rolig: "Självhjälpsböcker är väl allt bra fåniga? HÄR är boken för dig som tycker så!" Verkar kanske unik och fräsch, men är ändå bara en i raden av böcker som predikar i vimlet, kommer med råd om livet, bedyrar att just den har lösningarna till problemen.

 

  Det är svårt att leva, men att någon som på allvar brottas med livets bekymmer skulle slå upp i en självhjälpsbok där det står "Lev i nuet: säg det högt för dig själv, varje dag..." och sedan tänker "Men vafa-an! Detta är ju sensationellt, det löser alla mina problem!" — det köper jag inte riktigt.

 

  Men det förstås, vi är alla olika. Så jag antar att det visst finns de som finner stöd och råd i sådana slags yttringar. Jag kan bara inte förstå att det är så många som gör det.

 

  Lär dig läsa – en uttömmande redogörelse för hur du läser. På första sidan står det "Kan du läsa detta? Grattis! Du har lyckats!" Resten är, får jag förmoda, rena obegripligheter om man inte klarade av sida 1.

  Lär dig dö – vad jag gissar är det folk egentligen vill veta när de köper böcker som heter "Lär dig leva" och dylikt. För livet finns ju hela tiden där, vad mer behöver du veta liksom—you're already doing it! "Lär dig dö" kommer vara den första riktigt hjälpsamma boken, så du slipper oroa dig för det retsamma livet. Innehåller en sensationell självmordsmetod på sidan 57.

 

 

 

 

  Gone Girl är en thriller om ett försvinnande, men framför allt är det en relationsroman, sedd genom både mannens och kvinnans ögon. Spänningen ligger främst i hur Gillian Flynn sakta bygger upp det gifta parets slutligen otäcka förhållande, där båda parterna har sin egen berättelse. Flynns roman har stannat med mig sedan sista sidan lästes ut. Jag har fortsatt tänka och fundera över handlingen och karaktärernas öde. Men romanen har även väckt tankar kring mina egna relationer, hur sanning kan vara delad i tu, och vad som håller två människor samman.

 

  I boken försvinner den underbara Amy (hustrun), i vad som verkar vara en våldsam kidnappning. Vi följer charmige Nick (mannen), som beskriver händelserna och sina egna tankar under utredningen, tiden efter försvinnandet. Dessa kapitel bryts av med dagboksinlägg skrivna av Amy, från deras allra första möte och förälskelse i januari 2005, till alldeles innan hon försvinner i juni 2012. Deras respektive beskrivningar av förhållandet går stick i stäv på helt fel vis. Hela tiden växer misstankar, oro och avsky hos mig och jag inser snart att Gone Girl fullkomligt omslutit mig. Jag känner dessa karaktärer; de existerar i samma liv jag lever.

 

  Det är Flynns förmåga att ge både hustrun och mannen sin tydligt egna röst—samtidigt som hon slänger in precis rätt mängd språklig liksidighet—som gör att jag tror på boken. Några gemensamma internskämt, ordval som den ene plockat upp efter den andre eller en händelse under förhållandet som i grunden berättas likadant av paret, och skiljer sig bara i perspektiv. Men det råder ingen tvekan om att både Amy och Nick är sin egen person, med sin egen bakgrund och uppväxt. Här finns en trovärdig, om än fantastisk, relation att nysta i. Lägg till att boken är skriven som ett spännande, psykologiskt pussel, varje nytt kapitel en oumbärlig bit, och du kanske förstår varför jag inte kan sluta tänka på Gone Girl.

  Det är synd, att jag såg filmen innan jag läste boken. Filmen Gone Girl, regisserad av David Fincher, är fenomenalt effektiv och njutbar som thriller (desutom en av de bättre överföringarna från bok till film jag någonsin upplevt). Men ... jag önskar att jag inte alls vetat hur handlingen skulle spelas ut. Boken gör ett ruskigt bra jobb med att bygga en otäck stämning, nervsträngarna tillåts aldrig slakna, och medan jag läser boken kan jag riktigt känna hur olidligt spännande det skulle ha varit om jag inte valt filmen först. Som med så mycket annat: Boken först, sedan filmen.

 

  Notering: Om du inte har minsta intention att läsa boken (för att du inte läser böcker, men vad gör du då här, läsandes en bokblogg?) ska du dock absolut se filmen. Den var för mig en av de bästa filmerna jag såg 2014.

 

  Oscar Wilde ska ha sagt, att en bok endast är läsvärd om den är värd att läsa flera gånger. Det lilla citatet ställer jag mig bakom och efter att ha läst Gone Girl var det just den i den tanken jag fann mig: Jag skulle kunna läsa om den, nu med en gång. Flynns roman är rakt igenom lyckad, jag är helt övertygad om författarinnans och bokens briljans. Gone Girl är en thriller och ett pussel, men den är också en roman som låter läsaren ställa sig själv oväntade frågor om skuld, sanning och kärlek.

 

  Och det är för mig vad som skiljer en bra bok från en extraordinära bok.

 

 

Läser nu: Vad gör alla superokända människor hela dagarna? av Fredrik Lindström